Mäktigaste känslan någonsin....

 

Alla ni som var på Tangopalatset i fredags såg vilka förändringar vi har gjort. Bland annat med scenen, kulisserna, catwalk osv.... Men något som vi har VÄNTAT på att få dela med oss av, är våra ståtliga plymer till öppningsnumret som är specialbeställda från Thailand. Killarna har pratat friskt om detta och vi har varit väldigt förväntansfulla. För två veckor sedan fick vi träna med dem för första gången, då såg det ut såhär:

 

Träning tisdagen den 27/8

 

 

 

 

Vi tyckte att det räckte med en träning så nästa gång vi fick ha dom på oss var på genrepet. Då fick vi även prova på huvudbonaden. Jag, som vanligt, har varit helt skeptisk mot saker som stör dansen. Har ett fruktansvärt kontrollbehov och var lite avvisande från början. Robin vet hur jag är och han bara suckar lite lätt och VET att jag kommer ändra mig till slut ;) Och vad tror ni att jag gjorde!? Så fort jag fick provat huvudbonaden, gick jag direkt till Robin och sade "Jag har ALDRIG känt mig så artistig förr, jag är en riktigt cabaret dansare nu!!!" (SKITGLAD... och Robin bara "Mmm, jag vet Krull")

 

Genrepet onsdagen den 4/9.

 

 

Och sen blev det fredag.... Vi var så sjukt taggade och glada inför öppningsnumret, för vi ville ju ge publiken den effekten att "WOW, vilka kläder, vilka fjädrar osv" Och det GJORDE VI verkligen. Jag har nog aldrig lett så stort som jag gjorde då. Publiken bara SKREK!! Taket lyftes alltså... Jag blev så chockad... Jag trodde att min mun skulle gå i sönder. Tårarna var på väg och jag var den gladaste, ståtligaste dansaren på jorden, i princip :)

 

 

Såhär såg det ut i fredags (6/9) backstage kl 20:50

(det var inte lätt att få plats där bak med alla fjädrar, hehe)

 

 

 

Sen drogs draperiet upp kl 21:00

 

 

 

 

GÅR INTE ATT BESKRIVA DENNA KÄNSLA... Den är för evigt i mitt hjärta!