En historia om Sebastian

Jag kan inte sova här på tåget, så jag ska dela med mig om en händelse som inträffade alldeles nyss mellan mig och sebbe.

Sebbe är en väldigt snäll man, han är aldrig elak med onda intentioner, har nog aldrig sett honom arg. Men han ÄR proffs på att pika, retas och säga lite bitchiga saker till en. Han är rätt så kaxig och gillar att sätta folk på plats. Vi munhuggs utav kärlek, kan man väl säga.

Nu till historien... Sebbe sitter och kollar på ett avsnitt ur Downtown abbey. Detta är enligt honom en topp tre serie, och jag märker hur intensivt han sjunker in i datorskärmen med sina hörlurare. Jag som har svårt för att somna kollar lite på serien då och då. Och just vid en sekvens när en ung kvinna ligger i sängen och krampar efter sin förlossning så säger jag glatt utan att riktigt tänka mig för "hon dör ju sebbe... hon kommer ju dö". Jag väntar mig en reaktion som "Ja men ah fan" eller "Nä, sluta krullan" men riktigt så blev det inte. Utan Sebbe säger med sin mest bestämda röst "Håll käften krullan" (ganska högt också!!!) Jag log lite sådär försiktigt och tänkte att han skojjade, sådär som vanligt. Men när jag såg hur hans ögon blev våtare och våtare så förstod jag att det faktiskt berörde honom djupt. Och då lade jag armen om honom och tittade klart på avsnittet! Min söta Sebastian! Jag är väldigt känslig när det gäller sorgliga saker på tv, gråter extremt lätt då och nu har jag en vän som är likadan!!